Även om mobilitetsstödet för närvarande inte innehåller något särskilt incitament för att resa långsammare, finns det ändå möjlighet att planera resan på ett sätt som kan öka stödbeloppet. Stödmottagaren väljer själv vilket färdmedel som ska användas. I samband med ansökan anger den sökande resmål och tidpunkt för resan. Därefter kan resan planeras med ytterligare etapper, exempelvis om en land- eller sjöresa kräver övernattning längs vägen, vilket kan berättiga till ett högre stödbelopp.
Nordens geografi utmanar
På grund av Nordens geografi och infrastruktur är det inte alltid möjligt att välja en resa på land i Norden och de baltiska länderna. Många konstnärer föredrar dock att resa långsammare, antingen på land eller till sjöss, om det är möjligt med tanke på resmålet och den tid som avsätts för resan.
– Om resan tar mindre än ett dygn och jag hamnar i ett helt annat land, tycker jag inte att det är särskilt långsamt. I samband med det här stipendiet var det till exempel faktiskt ganska praktiskt att undvika att flyga från Åbo till Riga; jag skulle ändå ha varit tvungen att köpa en separat flygbiljett till min cello, vilket skulle ha höjt kostnaderna. Att resa långsamt är faktiskt riktigt schysst, om man bara har tillräckligt med tid, säger Teemo Mastovaara.
– Om möjligt vill jag undvika att flyga. På den här resan var det möjligt med tanke på tidtabeller och ekonomiska resurser, så varför inte? Det är bättre för miljön att undvika att flyga. Eftersom tanken var att transportera Ensemble for New Music Tallinns instrument och övrig utrustning från Tallinn till Riga med personbil kunde jag också fungera som andraförare och resesällskap till försteföraren, konstaterar Teemu Mastovaara.
Långsamheten gynnar kreativiteten
Enligt Teemu Mastovaara ger en långsammare resa också ett mervärde för det konstnärliga arbetet. När resan tar längre tid hinner man se förändringar i landskapet och uppleva kulturella skillnader. Då får man enligt honom ut mer av resan, vilket sannolikt också kommer att återspeglas i det konstnärliga skapandet vid något tillfälle. Teemu konstaterar att resandet också skapar möjlighet att knyta djupare relationer till kollegor, om man reser tillsammans dygnet runt.
Nordiska ministerrådets mål är att göra Norden till världens mest hållbara och integrerade region senast år 2030. Målen för hållbarhet kan i viss mån verka motstridiga med tanke på de professionella konstnärernas behov av internationalisering, men inom ramen för mobilitetsprogrammet anser man att ansvaret för hållbarhet inte kan läggas på enskilda konstnärer. Ansökningarna till programmet bedöms i utgångspunkten utifrån sökandens professionalism, och det ges inga minuspoäng för att man flyger. Sökandena måste dock i sina ansökningar motivera valet av transportmedel i förhållande till den verksamhet som ansökan avser och måste därmed reflektera över sin egen roll ur ett bredare hållbarhetsperspektiv.
Teemu Mastovaara ser på saken pragmatiskt.
– Generellt sett skulle jag säga att viljan inom min bransch att minska onödiga resor inte är dålig, men den kunde vara bättre. De flesta kollegor jag känner, särskilt de som arbetar med ny konstmusik, vill undvika att flyga. Inom musikbranschen generellt är situationen kanske mer jämn: en del undviker att flyga, andra inte. Det är dock en realitet att det finns fördelar med att verka internationellt inom branschen: efterfrågan är större, så för att försörja sig själv och sin familj kan det vara nödvändigt att, utöver lokala och nationella sammanhang, även söka sig till internationella sammanhang och organisera internationella projekt eller delta i internationella projekt. I sådana fall måste resorna ofta genomföras på det sätt som är möjligt med hänsyn till tidsplaner och resurser, resonerar Teemu Mastovaara.
Nordisk-baltiska mobilitetsprogrammet för kultur uppmuntrar till miljövänliga resesätt. Se ansökningstiderna och läs mer om mobilitetsstödet.
*Föreställningen Qullaq har skapats av den skotske violinisten Aidan O’Rourke tillsammans med tre grönländska artister: Nive Nielsen, Hans-Henrik Suersaq Poulsen och Mikè Fencer Thomsen. Regi: Valerio Peroni och Alice Occhiali. Verket har turnerat i flera länder och framförs alltid av olika ensembler. I den version som visades i Riga samverkade flera olika aktörer: Ensemble for New Music Tallinn (som Teemu Mastovaara själv representerade), lokala stråkmusiker samt festivalerna Baltic Music Days och Nordic Music Days.