– Många sökande tog upp strukturella frågor inom sina respektive områden: tillgång till yrkesmässiga möjligheter, rättvisa arbetsvillkor, representation, konstnärlig självständighet, kunskapsutbyte och kulturorganisationernas hållbarhet. Detta gav ansökningsomgången en stark yrkesmässig och social dimension, säger Denisas Kolomyckis, ordförande för expertgruppen.
– En annan tendens är att inkludering behandlas som en metod, och vi ser att uppmärksamhet riktas mot geografiska periferiområden – flera nätverk betraktade periferin som en produktiv utgångspunkt snarare än en brist, fortsätter han.
Som vanligt var många av nätverksansökningarna kopplade till festivaler, konferenser, showcase-evenemang och andra befintliga evenemang. Denisas Kolomyckis konstaterar att sådana evenemang kan vara värdefulla mötesplatser och ofta utgör ett effektivt sätt att föra samman yrkesverksamma.
– En av de frågor som återkom i vår bedömning var dock om ansökan verkligen syftade till att bygga upp ett professionellt nätverk eller om den främst handlade om att söka stöd för ett evenemang, en produktion eller ett befintligt program. De starkaste förslagen visade vad som skulle hända mellan mötena: hur partnerna skulle samarbeta, vad de skulle lära sig av varandra och vad som skulle finnas kvar efter finansieringsperioden. Ett framgångsrikt nätverk bör inte mätas utifrån antalet deltagare vid ett evenemang, utan utifrån de professionella relationer och det gemensamma arbete som växer fram ur det, sammanfattar Denisas Kolomyckis.
Ett brett spektrum av nätverk representerade
Ansökningarna representerade ett brett spektrum av områden, däribland musik inom flera genrer, bildkonst, dans, teater, kulturarv, keramik, film och media samt tvärvetenskapligt arbete.
– Både etablerade och nya nätverk har en plats i detta program. Ett befintligt nätverk kan bidra med erfarenhet, kontakter och en realistisk förståelse för vad samarbetet kräver. Samtidigt är det viktigt att det kortvariga nätverksstödet inte bara blir ytterligare finansiering för en organisations ordinarie verksamhet eller ett etablerat årligt evenemang. Ansökan bör visa vilket nytt samarbete finansieringen möjliggör. Ett nätverk som ansöker för första gången behöver däremot inte visa upp en lång historia av samarbete, men det måste förklara varför just dessa partner bör samarbeta och vad var och en av dem bidrar med till relationen, förklarar Denisas Kolomyckis.
Trots sitt namn kräver det nordisk-baltiska mobilitetsprogrammet inte att projekten innefattar samarbete mellan både nordiska och baltiska länder. Detta är dock en möjlighet som många sökande väljer att nyttja.
– Det tydligaste testet på det nordisk-baltiska värdet är om regionen är anledningen till samarbetet eller bara en etikett. De starkaste ansökningarna visade att kombinationen av nordiska och baltiska sammanhang skapade lärande och mervärde som ingen av partnerna kunde uppnå på egen hand, säger Denisas Kolomyckis.
Exempel på nätverk som beviljades stöd
”Nordic Drag King Network väckte vårt intresse eftersom det fyller en specifik lucka inom scenkonstområdet. Drag king-artister har inte alltid haft samma synlighet, möjligheter till professionell utveckling eller tillgång till etablerade scener som andra scenkonstnärer. Förslaget tar hänsyn till en särskild konstnärlig praktik som kräver möjligheter till forskning, utbyte, teknisk utveckling och professionellt erkännande. Projektet är relevant eftersom det stöder konstnärer vars verksamhet ofta har existerat utanför etablerade professionella strukturer, samtidigt som det tar itu med de förutsättningar som krävs för att denna verksamhet ska kunna utvecklas vidare.”
”Helsinki International Artist Programme HIAP:s Nordic-Baltic Residencies Network for At-Risk and Displaced Artists svarar på det allt mer akuta behovet hos residensorganisationer och kulturinstitutioner att förstå hur man kan stödja konstnärer som är fördrivna eller utsatta. Nätverket sammanför organisationer med praktisk erfarenhet av residensverksamhet, påverkansarbete, konstnärsstöd och yrkesutveckling. Särskilt värdefull är den roll som ges till de fördrivna konstnärerna själva genom en avlönad konstnärsstyrgrupp. Detta är ett exempel på hur samarbete mellan institutioner kan förbättra de förhållanden under vilka konstnärer kan fortsätta sin yrkesutövning, även när deras omständigheter är instabila.”
”The Nordic-Baltic DIY Spaces Network lyfter fram vikten av en oberoende och självorganiserad kulturinfrastruktur. Små, alternativa och volontärdrivna lokaler erbjuder ofta utrymme för experiment och konstnärlig frihet som är svårt att finna inom större institutioner. Genom att sammanföra dessa lokaler skapas en möjlighet att utbyta praktisk kunskap och fundera över hur de kan stödja varandra utan att förlora sin självständighet. Vi ansåg att detta var särskilt relevant eftersom kultursektorns motståndskraft inte bara beror på de stora institutionerna, utan också på de mindre utrymmena där nya konstnärliga uttrycksformer och gemenskaper växer fram.”
