Nog är en frekvent förekommande samtalsmarkör i svenskt talspråk, och i synnerhet i finlandssvenska. I denna användning kategoriseras ordet som ett modalt satsadverbial, där det kan sägas likna ju och väl som också är vanliga, enstaviga samtalsmarkörer. Med dessa ord modifierar talaren säkerhetsgraden i det sagda, vilket i fallet med nog innebär en viss reservation (i synnerhet i svenskan i Sverige). I en utsaga som ”Det är nog jultomten som hörs i trappan” är talaren ganska säker på sin sak, men inte helt.
De skandinaviska språken delar denna modala användning av nog (eller nok på danska och norska), men i finlandssvenskt bruk är betydelsen snarast emfatisk: talaren är säker på att det är jultomten som hörs i trappan. Möjligen är detta typiskt just i en kontext där talaren avvisar någon annans uppfattning (t.ex. om vad som hörs i trappan). Men den modala betydelsen av nog varierar också beroende på position i yttrandet: i satsens spets framträder betydelsen ’definitivt’ även i sverigesvenskt bruk, t.ex. ”Nog kan tjejer slåss för fan!”.
Det är sedan en annan sak att denna ordföljd inte verkar vara i så stor användning i Sverige, även om den är grammatiskt helt okej. Den modala betydelsen hos samtalsmarkören nog kan härledas till den konkreta betydelsen ’tillräckligt’ hos adverbet nog: ”Skiner solen blir det vin nog”.
Lästips
Borgstam, Stina 1977. Nog är tillräckligt. Nysvenska studier 57. S. 217–226.
Lindström, Jan & Catrin Norrby 2016. Nog är det tillräckligt. Språktidningen 8/2016. S. 26–31. https://spraktidningen.se/artiklar/nog-ar-det-tillrackligt/